1920-talet och dialogen med historien

Ofta beskrivs 1920-talet som en idealiserad period vad gäller gestaltning och arkitektur. Vi har pratat med Johan Örn som är byggnadsantikvarie på AIX och har medverkat i böcker som behandlar epoken.

Hej Johan, kan du berätta, varför ser många idag 1920-talet som ett arkitekturideal?

Det finns nog flera skäl till att just denna epok hamnat i fokus den senaste tiden. Ett är helt enkelt att det då tillkom flera miljöer som är bland de finaste vi har i vår arkitekturhistoria och som fortfarande brukas och uppskattas. Här i Stockholm tänker jag både på bostadsområden som Röda bergen och Helgalunden och på publika byggnader som Konserthuset och Stadsbiblioteket. Men exempel på god arkitektur kan förstås hämtas från alla perioder. Kanske är det förenklingen av det klassiska formspråket som gör att blickarna riktas mot 1920-talet idag. Att återknyta till ännu äldre epoker leder till fler utmaningar i mötet med dagens byggindustri. Den klassicism som satte sin prägel på 1920-talet var en modern klassicism.

Vad kännetecknar den moderna klassicismen?

Nästan viktigast av allt är det nya engagemanget för stadsplanering. Kvarterstadens strikta rutnätsmönster gav på 1920-talet vika för ett ideal som tog större hänsyn till topografin och den enskilda platsens specifika kvaliteter. Den överordnade principen var att bostadshusen skulle hållas samman och bilda en lugn bakgrund till de offentliga byggnaderna. Zoomar vi in på det enskilda bostadshuset så kännetecknas det mer än något annat av en symmetrisk och jämn fönstersättning, som inte avslöjar något om vare sig lägenheternas fördelning eller rummens storlekar. Det var ett estetiskt ideal, men samtidigt en rationell metod anpassad för en period av intensivt byggande. Utmärkande är också den klassiska tredelningen – sockel, fasad, krön – även om den inte alltid är så markerad. Överlag kännetecknas 1920-talet av ett väldigt fritt användande av de klassiska elementen. Fasaderna framstår vid första ögonkastet som lugna och behärskade, men den som tittar närmare upptäcker snart att portaler, fönsteromfattningar och andra dekorativa element är arrangerade på ett sätt som skapar både spänning och lekfullhet.            

Arkitekter har i alla tider hämtat inspiration från gamla byggnader. Hur ställer du dig som byggnadsantikvarie till att det uppförs ny arkitektur efter ett äldre stilideal?

Att kopiera äldre arkitektur och att inspireras av den är två olika saker. Eller kanske är det riktigare att tala om två poler på en skala. Rent kopierande är, som jag ser det, bara ett alternativ på speciella platser – som kulturhistoriskt känsliga miljöer – och när de byggnadstekniska förutsättningarna är de rätta. Det senare handlar bland annat om möjligheterna att arbeta med historiska material och metoder. Går inte det finns risken att det bara blir bilden av byggnaden som kopieras. Det andra förhållningssättet, att ta intryck av historien, framstår som framkomligare och mer intressant. Arkitekturhistorien är full av exempel på hus som inspirerats av äldre hus. Ibland är det uppenbart vad arkitekten hämtat sin inspiration, ibland är förebilderna väldigt fritt hanterade. Att hänvisa till 1920-talets klassicism eller 1980-talets postmodernism ligger nära till hands, men exempel på historiskt inspirerad arkitektur finns även under de mellanliggande, modernistiskt präglade, decennierna. Personligen är jag väldigt fascinerad av just de där byggnaderna som lyckas med konsten att på en och samma gång vara moderna och förankrade i historien.